Mitt liv efter hästolyckan

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 
Av: Dan Ottermalm

Detta är en liten miniblogg. Jag råkade råka ut för en ridolycka 5/4 2003. Här kan du läsa om mitt väl och ve efter detta.


Hur är det här då?

...så det kan gå. När inte haspen är på, menar jag. Jag har haft mitt slutsamtal. Fast det heter avslutningssamtal. Detta inträffade den sista januari nådens år 2006. Vilka var det då? Jo:

Min chef, personalmannen, arbetsterapeuten, neuropsykologen, doktorn, försäkringskassetjänstemannen och lilla jag. Ett tag tänkte säga att vi skulle kunna ställe up i Fångarna På Fortet. Fast jag avstod från att yttra mig mer än det förväntades att jag skulle göra. Fast jag tro att vi skull komma på en god näst första plats. Fast det var roligare att se på Fortet när Gunde var programledare. Han var ju så bra. På skidor menar jag. Han lär visst kränga bilar har jag hört. Det går om man vill, som han brukar säga...

Fast nu blandar jag visst bort korten. Det var ju mig jag skulle skriva om. Den sjuke och den lytte. Fast med så mycket utbildat folk runt omkring sig tyckte jag att jag var viktig. Min chef är civilingenjör. Det tar nog 4 och halft år att bli det. Att bli läkare tar väl 5 och halft år. Bara dessa två har suttit minst tio år på universitetet. Vad ger ni mig för det. Själv har jag med nöd och näppe slunkit genom gymnasiet. Med en gnutta tur och ibland charm, kan man klara sig långt.

Skall inte riktigt avslöja vad jag kände efter denna session. Fast resultatet blev att jag gick upp till Sjumilagatans hållplats och tog spårvagnen hem. Var jag glad? Nej. Utom mig? Knappast.
Det tog lång tid att smälta detta och jag vet inte riktigt om jag kommit genom det än.

Doktorn beskrev mig så här: "Han är inte dummare nu än han var före olyckan. Han verkar stimmuleras av intellektuella utmaningar. Fast förbindelsen mellan reptilhjärnan och hjärnan verkar fått sig en smäll..."

Arbetsterapeut gjorde följande konstaterande: "Han verkar ha svårt att komma igång med en uppgift. Splittring är inte hans starka sida."

Neruopsykologen inflikade: "Vi har träffats vid ett flertal tillfällen under det senaste året..."

Kvinnan från Försökringskassan sa: "Han får väl jobba på till 50%. Vi får väl se hur det går."

Det är svårt att skilja agnarna från vetet. Och det är inget jag vill påbörja nu i alla fall. I alla fall inte till 50%!