Mitt liv efter hästolyckan

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 
Av: Dan Ottermalm

Detta är en liten miniblogg. Jag råkade råka ut för en ridolycka 5/4 2003. Här kan du läsa om mitt väl och ve efter detta.


Aldrig trodde jag slutet vore så här nära!

Oj då! Trodde för ett ögonblick att jag var helt värdelös. Jag kan härmed meddela att så inte är fallet. Har nämligen fått ett erbjudande att skriva på ett papper om "Anställningens upphörande" utav min personalavdelning. Detta låter i och för sig inte så där värst bra. Fast om jag gör detta så får jag ett erbjudande. Jag är tydligen mer värd när jag inte är på jobbet än när jag är där! Hur kul är det? Man kan nog se det på flera sätt.

  1. Företaget hävdar att de kan säga upp min hur jag än agerar. Detta innebär att om jag säger nej till erbjudandet kan jag känna mig blåst på det som företaget erbjuder.
  2. Jag skulle i och för sig kunna gå till min fackförening och utgjuta mina tårar. Det är bara det att de som representerar mig inte har ett dugg mer kompetens eller erfarenhet om vad jag råkat ut för än vad jag själv har. Inte nån vidare stark förhandlings part, skulle man kunna säga.
  3. Dessutom fick jag ett brev från försäkringskassan här om dagen. I detta brev står det bland annat: "Du uppfyller de kriterier som behövs för att omvandla din sjukskrivning till sjukersättning". Detta innebär att jag skulle bli det som i dagligt tal kalla sjukpensionär. Detta brukar numera vara på begrännsad tid och brukar aldrig gälla för evigt...
  4. Om jag tackar nej till företagets erbjudande kommer jag inte att få något. Eftersom att jag är sjukskriven kommer jag att få en uppsägningstid på 6 månader. Under denna tid kommer försäkringskassan att betala min lön. Min arbetsgivare behöver således inte stå för några utlägg alls.
  5. Har jag tur kan man kräma ur lite till från företagets erbjudande. Fast jag sitter inte i guldstol.
    (Om jag hade suttit i en guldstol skulle jag sålt den och köpt vingar för pengarna!

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Ser man det mer positiv skulle man också kunna säga att näsa pekar fram. Om jag vore mig själv skulle jag nog kämpa mer en vad jag gör just nu. Det enda jag är riktigt säker på är att jag vill har lugn och ro.

Om man söker råd hos sina vänner och bekanta får man till svar ett svar som utgår från följande: 1) Svaret utgår från det som de tror att jag vill höra. Inte från vad de själva tror. 2) De utgår från en position hur de själva skulle agera om de var i samma situation. Nu är de inte det men tror ändå att de kan göra sig till tolk för mig.

Får se hur det går när jag skall träffa Försäkringskassan på mötet enligt punkt 3 ovan. Ett av mina större handikap är att jag verkar så himla frisk, klok och positiv. När jag resonerar verkar det jag säger ganska vettigt. Kan se mig själv lite från ovan och sätta in mig själv i ett sammanhang. Det är bara det att när jag möter mig själv i enrum är jag ganska hjälplös. Får inte ihop det som jag sagt samma dag. Glömmer att jag bara är en liten bricka i ett större sammanhang.

Vad detta sammahang går ut på har jag ingen aning om. Antagligen finns det inte ens. Går antagligen runt och tror att livet har någon mening, som jag själv inte riktigt kan se. Hör man på de yngre generationernas mening om livet lårer det ungefär så här: "Att så kul som möjligt". Detta sagt med en inlevelse som om alla planeter snurrar runt dom. Inte tvärt om. Hur kul är det att inse att man bara är en liten pusselbit i stort pussel? Det hade givetvis varit roligare om pusslet hade föreställt en själv, när det var färdiglagt....


Som du antagligen märker så resonerar jag i cirklar. Utan överlappning. Hoppar från tuva till tuva utan att komma till någon syntes. Att bara stapla teser på varandra ger inte så mycket, även om det kan tyckas vara intressant.